Vad han tvungen att vara här just nu? Det här skulle liksom gå snabbt, jag skulle bara gå ner på stan och köpa nudlar åt mig och Justin. Inte träffa Harry. Jag såg hur en folkmassa rörde sig mot mig, det var en stor grupp med tonårstjejer. Jag tog skansen och sprang in i gruppen, jag duckade och försökte smälta in så bra som möjligt. Snälla säg att han inte hittar mig.

”Nelsie!” Hela gruppen med tjejer stannade upp och glodde på Harry. Han kollade rakt på mig, fan han hade sett mig!

”Excuse me bur who are you and why are you talking to us?” det var någon tjej i ungefär 15års åldern som hade sagt det.

”What?” frågade Harry och lät sin blick falla på flickan i kanske två sekunder innan han fäste den på mig igen.

”You are clearly not Justin Bieber, witch means you can't speak to us!”

”Sorry, but I just vant to talk to Nelsie..” Tjejerna fnös innan dom vände sig om och började gå igen. Kvar stod jag och kollade ner i marken, jag vägrade möta hans blick.

”What are you doing?”

”Bying noodels..” Jag hörde hur Harry började skratta bredvid mig.

”Sooo what are you doing here when you're bying noodels?”

”Eeh I'm on my way home”

”oh i can walk you home, if you want?”

”eh i don't know if that's a good idea?”

”no problem i'll fix it!”

Vad skulle jag säga!? ”Nej du kan inte följa med mig hem för att min bror, världens kändaste person är hemma hos mig just nu..” Tror inte det va?

”Okay if it's okay for you..”

”ofcurse it is!”

Vi började gå mot mitt hus i tystnad. Men efter ett tag började Harry prata. Han pratade på om allt möjligt, och efter ett tag så började jag också prata konstigt nog. Tänk dig, här gick jag – den spännande, tysta mobbade tjejen som sa Nej till Harry Styles – och pratar och har kul med en av skolans mest populäraste kille, och i stunden tänker jag inte på något annat än Harry. Harry var verkligen en snäll och rolig person att prata med, när han inte var med sina vänner eller behövde spela cool. Han var sig själv. Det fanns bara en råga som snurrade i mitt huvud. Varför var han så snäll mot mig? Och varför lät jag han va det?

Utan att jag hade märkt det hade vi kommit in på min gata.

”Um i live here” sa jag och pekade på mitt hus.

”Are you kidding with me?” frågade Harry och skattade.

”Yeah.. why are you laughing?”

” Because i live there!” Sa han och ekade skrattandes mot det lite mindre tegelhuset mitt emot mitt hus. Jag blev helt stum, visste inte vad jag skulle säga. Jag menar var det en bra eller dålig sak att han bodde där?

”You do?” Frågade jag förvånat och log.

”Yeah”

”Then i guess i'll see you around?”

”See you”

Jag vände mig om och började gå mot mitt hus. Så fort jag kom in genom dörren sjönk jag ner mot en som man gör i filmer och drömde mig bort.

Hon hade pratat med mig, inte fräst eller ignorerat. Utan pratat. Och jag bodde granne med henne. Jag fattar inte hur jag inte lagt märke till det.

Med ett stort leende på läpparna gick jag in i mitt hus, när jag hade tagit av mig skorna så fortsatte jag upp på mitt rum. Så fort jag kom upp på mitt rum slängde jag mig på sängen. Min mobil vibrerade till och jag tog upp den.

”How is it going with that girl? - L”

Jag kände hur all min glädje gick ur mig när jag såg smset från Liam. Jag skulle bara få henne bi kär i mig och sedan lämna henne som vi alltid gjorde..

”Good – H”

Jag satte mobilen på laddning innan jag gick och la mig. Jag struntade i vad klockan var, jag ville inte vara vaken mer. Jag ville inte var medveten om vad det var jag skulle göra. Jag hade aldrig gjort såhär mot en tjej som inte velat ha mig från början förut. 

____________________________________________________________________________________________

Förlåt för att kapitlet inte kom ut igår! Men jag hann verkligen inte! 

Vet att det inte blev värlens bästa, men jag är skittrött! Haha, Kommentera :) 

Puss!