I look forward to have you here at my school. 

 

 

 

Jag stirrade verkligen på brevet nu. Hade jag verkligen kommit in på mitt dröm collige?

 

Skulle jag skratta eller gråta? 

 

Omg det här händer ju bara Inte.

 

-

 

"Hur ska jag klara mig utan dig i tre år?!" säger mamma med gråten i halsen.

"Du klarar dig det vet jag" svarar jag minst lika gråtfärdigt. Hon tog tag i mig och svepte in mig i en stor kram. Hon höll mig hårt och länge, tills jag inte kunde andas längre. Efter ett tag släppte hon mig och vi båda skrattade lite lätt åt våran barnslighet.

Sen vände jag mig om mot min lillebror. Han grät, vilket fick mig att börja gråta.

"Åååh Melker gråt inte! Då börjar ju jag också gråta" säger jag medan jag lyfter upp Melker i min famn.

"Mel lova komma tillbaka snajt"

"Mel lovar" jag kramade om honom ända tills dom ropade upp i högtalarna "Last call for train 197 from Bradford to London". Jag vinkade till mamma och Melker innan jag vände mig om och gick på tåget.

 

Jag måste ha somnat till för helt plötsligt hör jag hur det rasslar till i tåget och det stannar. Sedan hör jag hur dom ropar upp i högtalarna att tåget är framme. Jag tog mina väskor och gick av tåget. Sen tog jag en taxi till skolan.

 

Jag har fortfarande inte fattat att jag kom in och ska bo här nu.

 

Jag tog ett djupt andetag innan jag öppnade porten till skolan. Jag stannade upp och kollade mig omkring, det var som att komma in på ett hotell kan man säga haha. På höger sida om entrén fanns det en slags reception, till vänster sida var det som ett väntrum med soffor. Rakt fram var det en stor trappa som ledde upp till övervåningen. Överallt var det elever, jag skojar inte det var helt smockfullt. Jag gick fram till receptionen och sa mitt namn. Receptionisten knappade lite på datorn, sen kollade hon upp på mig och det såg nästan ut som om hon granskade mig. Sen reste hon på sig och gick bort till nycklarna som hängde i mitten av receptionen.

 

Det såg ungefär ut som ett slott som har vallgravar runt om kring sig. Nyckelstället är slottet, mellanrummet mellan nycklarna och receptionens bänkar är vattnet och bänkarna är land. Haha jag är så fyndig.

 

Jag skakade på huvudet åt mina tankar innan jag tog emot mitt schema och min nyckel. Receptionisten kollade lite konstigt på mig och log ett så tillgjort leende som möjligt innan hon sa

"Tomorrow at 9am all the new students are going to be in the big aula for more information about the school" jag nickade kort åt informationen. Sen vände jag mig om och gick upp för trappan för att sedan följa vägbeskrivningen för att kunna hitta till mitt rum. Mitt rum låg allra högst upp i byggnaden, suck! Fast om jag har tur så får jag bra utsikt över London.

 

Jag slog upp dörrarna och var nära på att tappa hakan helt. Skulle jag bo här i tre år?! Det var ju enormt! Jag gick in och stängde dörren efter mig. Det var nästan ett hotell jag bodde på.

 

Seriöst det är ett f*cking hotell!

 

Först kom jag in i en liten hall som satt ihop med vardagsrummet, till höger låg det ett litet kök och till vänster en toalett. Om man gick lite längre in i lägenheten/rummet så fanns det ett sovrum med en dubbelsäng i. Helarummet var redan inrett med möbler. Hela lägenheten (som jag har bestämt mig att kalla det för) gick i färgerna vitt, turkost, svart och brunt. Det såg väldigt modernt och lyxigt ut.

Jag gick in till mitt nya sovrum och började packa upp mina saker. När jag var klar så satte jag mig nerpå sängen och började studera papperna jag fick nere i receptionen. Jag upptäckte att lektionssalarna och själva skolgården låg ungefär 500 meter härifrån, och att det här var ett gammalt hotell som skolan hade tagit över.

 

Vad var det jag sa?

 

Alla elever åt frukost, lunch och middag på hotellet men hade lektioner i dom andra byggnaderna. Efter att ha studerat mina papper ett tag och läst lite information om skolan samt kollat upp mitt nya schema så bestämde jag mig för att gå ut och se mig omkring lite. Jag tog på mig ett par rosa pumps och gick ut.

Jag gick runt lite i orådet och tittade. Ungefär 5 minuters promenad från skolan hittade jag ett Starbucks som jag bestämde mig för att gå in på. I kassan stod det en ganska ung tjej som log vänligt åt mig när jag kom in. Jag log tillbaka och sa sedan min beställning. Hon nickade och började sedan fixa med massor med maskiner bakom kassan. Jag ställde mig lite vid sidan om och väntade tålmodigt. Det tog ungefär en minut innan hon var klar, då betalade jag och tog emot min cappucino. Jag tog upp min mobil och vände mig om för att gå ut från Starbucks. Men precis när jag vänder mig och så snubblar jag över min egna fot och tappar ut hela min cappucino över personen som står bakom mig. Personen bakom mig som såg ut att vara en tjej i arton års åldern får spel och börjar skrika. Jag reser mig snabbt upp och känner hur min fot säger ifrån och jag faller hjälplöst mot marken. Sen blir allt svart.

 

___________________________________________________________________________________________________________________________

 

___________________________________________________________________________________________________________________________

 

 

Det här går inte. Frustrerat knölar jag ihop pappret jag nyss använt och slänger iväg det mot papperskorgen. Det hamnar någonstans bland alla andra 1287487395945859959494 hopknölade papper. Frustrerat dunkar jag huvudet i mitt skrivbord. Varför vill det inte fungera?! Sakta tar jag upp ett nytt papper och lägger det framför mig, skillnaden den här gången är att jag bara sitter och stirrar tomt på pappret framför mig. Noga börjar jag tänka igenom hur min text ska se ut. Efter tio minuters funderande trycker jag sakta pennan mot pappret.

 

 

Det tog inte lång tid innan jag hade försvunnit in i mitt skrivade. Det enda som fanns just nu var jag, pennan, pappret och musiken. Musiken hjälper mig alltid att fokusera, vad jag än ska göra. Så har det alltid varit. Tre timmar senare var jag äntligen klar med min ansökan.. Suck. Sakta reser jag mig upp från stolen så att den skrapar mot marken och ger ifrån sig ett obehagligt ljud. Jag samlar ihop mina saker lite snabbt och släpar mig sedan ut till hallen. Snabbt snörar jag på mig mina vita converse och tar på mig en mysig kofta innan jag öppnar dörren och går ut. Jag kontrollerar att jag stängt dörren innan jag vänder mig om och börjar gå ner mot brevlådan. Väl framme vi brevlådan så tvekar jag lite innan jag lyfter på locket och stoppar ner min ansökan. Nu finns det ingen återvändo.. (Stavar man det så? Haha)

 

Imorgon när dom kommer och tömmer posten så kommer den skickas till The Art University of London. Det har varit mitt dröm College så länge jag kunde minnas. Collieget hette "The Art Unniversity of London" men det fanns fyra olika linjer på skolan, Bild , Dans , Teater och Musik. Jag hade valt bild linjen. Om det fanns något som jag var bra på så va det ätt måla, teckna och sketcha..

 

Jag vette fan vad man säger!

 

 

Det första jag gjorde när jag kom in igen var att öppna kylskåpet. Jag sökte med blicken efter något ätbart. Men icke då min mamma hade inte varit snäll och köpt något ätbart.. Ugh. Lite smått irriterad över att det inte fanns något gått stängde jag kylen och gick upp till mitt rum.

 

-

 

Det plingade till i min mobil, och jag var snabb med att svara,

 

 

Ciara va tre år äldre än mig. Vilket betydde att hon var arton år. Mamma sa att jag alltid förändrades när jag var med Ciara, och tycker igentligen inte om att jag är med henne. Men hon är min bästavän och jag älskar henne. Hon har alltid stöttat och hjälpt mig genom allt. Ciara är den här coola vackra människan som alla vill vara vän med. Visst jag och hon festar alltid, hon var den som gjorde så jag blev full första gången osv. Men när jag är med Ciara känner jag mig sedd typ. Och så va hon var myndig och kunde lätt få in oss på klubbar. Och det va det vi skulle göra idag, vi skulle på klubb!

 

 

 

Snabbt ställde jag mig upp och började rota igenom min garderob i jakt på någonting mer festligt. Det slutade med att jag tog på mig ett par korta (då menar jag korta) shorts och ett turkost linne med helt öppen rygg.

Jag visste att mamma satt på nedervåningen och kollade på tv. Och man var tvungen att passera vardagsrummet för att komma till dörren. Plus att mamma skulle bli rasande om hon såg mig gå ut klädd såhär efter 10 på kvällen. Så istället för att smyga förbi mamma och riskera att bli upptäck så gjorde jag det jag gjort så många gånger förut. Så tyst som jag kunde öppnade jag mitt fönster, gick ut på garagetaket som låg utanför mitt fönster. Sen stängde jag fönstret så gott som det gick.

Jag kollade mig omkring för att försäkra mig om att ingen stod och spionerade på mig innan jag började klättra ner för stupröret.

Jag sprang igenom buskarna på baksidan av min tomt för att komma till gatan som låg bakom våran gata. Sen svängde jag direkt till höger för att komma in på en ny gata, som bara låg yttligare tre gator ifrån Ciaras, suck. Snabbaste vägen dit var igenom andras tomter, och eftersom jag hade brottom så var det precis den vägen jag tänkte ta.

 

Fem minuter senare stod jag helt anfådd utanför Ciaras hus.

 

-

 

Musiken dunkade i öronen, fulla kroppar trycktes mot varandra. Jag tror inte det fanns en enda nykter människa här inne. Isånnafall så var inte jag en av dom. Ciara hade jag tappat bort för länge sedan. Men hon visste att jag kunde ta hand om mig själv.

Plötsligt kände jag ett par stora händer ta tag om min midja. Snabbt vände jag mig om för att granska personen bakom mig. Det är en ganska lång kille i artonårs åldern, han var ganska snygg förutom att han hade krulligt hår, pfft sa jag krulligt? Jag tittade lite noggrannare och upptäckte att jag hade rätt, det var verkligen krulligt. Jag struntade i det för stunden och hade kul i nuet.

 

Haha jag är så poetisk.

 

"Do you sant to go somewhere else?" frågar en ganska mörk röst mig plötsligt. Jag vänder på huvudet och kollar på killen bakom mig och ser att det är krulltotten.

 

haha vilket roligt namn. I'm so fucking awesome.

 

Jag nickar bara stumt till svar. Han ler stort och sliskigt innan han tar tag in min arm och börjar leda mig ut.

"So what's your namne love?" frågar han när vi kommit ut.

"Um Melanie" svarar jag

"What a beautiful name" svarar han.

Efter det lilla samtalet så erbjuder han sig att betala en taxi hem. Jag tackar ja och följer med honom.

Jag vet att mamma kommer bli rasande imorgon när jag inte kommer ligga i min säng när hon kommer in för att väcka mig, och jag kommer ha minst tusen missade samtal när jag vaknar..

 

Men vafan, yålå liksom.

_________________________________________________________________________________________

 

 

Haha okej.. jag har typ förlorat alla mina läsare. Har kvar kanske max 2-5 unika per dag! Haha jag fattar inte ens att några faktiskt stannade, även fast jag "slutade".

Nu har jag iallafall haft en tid på mig att tänka lite.. och jag kände att det blev väldigt tomt att inte ha något att komma hem och skriva på.

 

Så jag kommer börja skriva igen! Men nu kommer jag mest skriva för mig själv och för skrivandets skull. Anledningen till att jag lägger upp den är väll för att jag har lust , haha.

Så uppdateringen kommer vara seg! och jag kommer inte kunna uppdatera varje dag, utan kanske 1-2 gånger per vecka.

 

 

Den nya fanficen kommer iallafall heta Impossible, och den kommer handla om 15 åriga Melanie Lantz. Hon kommer ursprungligen från sverige (bara för att göra allt lättare..) men hon är uppväxt och bor i utkanten av Bradford.

Hon bor där själv med sin mamma och hennes lillebror på 2 år, eftersom hennes pappa tog självmord när hon var 9 år.

 

Mer tänker jag inte säga. Såklart är One Direction med! Har dock inte bestämt om dom ska vara kända eller inte.

Sen vill jag även säga att jag kommer skriva berättelsen ganska likt mitt eget liv, men jag har även ändrat på väldigt mycket. Min pappa tog t.ex. inte självmord utan han lever och är frisk som en fisk! Haha

 

Men håll utkik efter första kapitlet! Puss